vet ni vad jag tänker på jag tänker på vardag. och jag tänker på vardag som var och vardag som är nu och hur självklar den är men hur snabbt den byts.

på 2008 och högstadium och 524an till lovisedals hållplats. gå till ica och köpa croissanter för fem kronor på mellisrasten och gå barfota på plastmattegolven i min lilla skola där alla kan varandras namn och vi hänger med alla från niorna till sexorna.

jag tänker på 2009 tre år framåt och den gigantiska betongklossen till gymnasieskola. på helt nya vänner och nya internskämt. jag tänker på roslagsbanan och oändliga trapporna till skåpen på femman och äcklig skolmat och fotolektioner som inte gav någonting. tänker på alla våra upptåg och bildlektionerna när vi lyssnade på moby på repeat. två timmar matte Ö eller fysik D eller vad det nu var och kändes som och dagar som verkade oändliga när vi gick till klockan sjutton.

 

på våren 2013 och innan jag fick jobb och bara jobbade litegranna på natten och sen på eftermiddagarna på fritids. klippte ur påskpyssel ur papper och vevade hopprep åt fritidskidsen. fyllde dagarna med små projekt sydde hur mycket som helst och så började allt med en kvällskurs i grafisk design. började att testa laga vegetarisk mat och kände den där rastlösheten varje dag.

tänker på hösten 2013 och våren fjorton och jag jobbade deltid deltid heltid på en skola och jag älskade de där barnen och jag träffar dem inte igen. och på hösten när nära jobbet blev den där timmen varje dag på roslagsbanan igen men nu åt andra hållet och hur jag hade tid att göra saker när jag kom hem och på helgen. på hierarkier på en arbetsplats och osäker anställning en månad i taget. tänker på det samtalet jag fick och när jag sa hejdå kommer inte tillbaka hit.

tänker på det senaste året och hur intensivt det varit och hur roslagsbanan är utbytt mot buss tunnelbana eller cykel och igen i ett större sammanhang där jag känner att jag får vara. där jag trivs och tycker om de kreativa knäppa inspirerande människorna jag får äran att hänga med mer än jag någonsin kunnat tro. hur en byggnad på sveavägen blev platsen jag tillbringade största delen av min vakna tid och hur en inte riktigt räckte till åt alla håll och kanter.

och så tänker jag på i förra veckan. då när det skulle bli en promenad till en arbetsplats där jag ännu aldrig varit och där jag skulle jobba med något jag aldrig förr gjort med personer som inte talar mitt språk. och nu en vecka senare hur det blev vardag det med. kaffe i moccakanna på den oberäkneliga spisen i och så buss 484 mot lewisham station eller promenaden förbi tegelhusen med vildvuxna små träd i sina trädgårdar. jag har personer som frågar om jag vill ha te och äter lunch med mig och jag har personer som frågar hur min dag var när jag kom hem. vardag.