jag borde aldrig sagt att jag fått sån blogglust för visst lade jag krokben för mig själv. här gastar jag om att jag har så mycket tid och frågar om det blir för mycket med två inlägg per dag och så lämnar jag det tomt ändå. jag vet att ni är ju snälla och peppiga så jag ska inte ursäkta mig allt för mycket allt har sin tid och kommer när det kommer och så vidare.

vad mer? vad nu då? jag har bestämt mig för att min sommar slutar efter min nästa nattjobbsvecka som är om två veckor så än är jag ledig. vi är hemma igen från landet och har några dagar hemma tillsammans innan jag åker till västkusten med bokklubben till floras lantställe nästa vecka. längtar ihjäl.

men nu hemma och det känns nästan som första gången hemma sen i vintras. de senaste dagarna har vi närmast inventerat allt vi äger och har. river ur allt sorterar slänger bort och ställer in igen. lite mindre trängt lite mer andrum. ibland känns det som att rensa bland gamla saker hemma bara är en undanflykt eller kanske ett reflexmässigt försök att försöka rensa i sig själv i sina tankar och veligheter. 

för mig kommer den alltid såhär på hösten (nej jag ska inte säga hösten förlåt jag menar sensommaren). melankolin. sommarlycka blandat med oron för vad som kommer sen och de febrila försöken att bara fånga det där sista trots att kroppen är slut. 

och även om jag nästan har fysiskt ont i bröstet över att inte vara i göteborg med mina vänner på way out west (där jag inte kan vara för att jag har lagt mina pengar på andra saker) så känner jag mig skönt ledig. och glädjs över att det finns aktiviteter som inte kostar mycket inte mycket alls. som att stirra på klippor. nä jag skojar men visst är de fina? blev superinspirerad av färgskalorna och mönstren i stenarna när vi i förra veckan var på utflykt till flatvarp med mina föräldrar så var tvungen att fota och spara. 

hejdå och god kväll och slut på lägesuppdatering. <3