jag önskar att hon fanns. jag var bara nio år då och hade precis börjat tredje klass men jag kommer ihåg hela dagen. hur pappa satt i korridoren utanför mitt klassrum när jag slutade och jag visste ju att något var fel för jag skulle ju till fritids och pappa kommer ju alltid hem sent på kvällen och varför ska han hämta mig nu? och vi gick och hämtade marcus också och sen satt vi i bilen och jag frågade.

 

”hur mår mormor?” och pappa svarade. hela familjen i soffan hålla om varandra och jag hade aldrig innan och har aldrig efter sett min pappa eller bror gråta. vi satt som ett litet knytte min mamma pappa jag och min bror och höll om varandra och grät och det var blommor i hela vardagsrummet och ”vi stödjer cancerfonden”-kort och fast man bara är nio år vet man vad döden är.

 

jag saknar henne. och jag kommer ihåg hur hon luktade hur hennes röst lät och hur det kändes att krama henne. hur hon ringde mamma och frågade om jag ville vara med henne och vi umgicks och gick på stan bara hon och jag. hon lärde mig sy komplicerade fållar och knapphål fast jag bara var sju eller åtta år och vi gick promenader med hennes hund och vi brevväxlade. jag har kvar hennes brev med hennes vackra skrivstil som var mycket svår att läsa och mina brev med knotiga bokstäver där jag skrev ”när får du åka hem från sjukhuset?”. 

 

alla säger att jag har fått allt av henne och jag önskar att hon fanns så att vi fortfarande kunde känna varandra. jag vet att vi skulle älska att vara med varandra. göra mörkrum av hennes badrum och köpa canvaser och sitta och måla bredvid varandra. såklart fick jag ärva hennes staffli alla hennes sybehör och hennes olje- och akvarellfärger när hon dog för ingen annan ville ha dem. det finaste var för någon vecka sen när mamma sa att hon förstår mormor genom mig. när jag visar henne mina bilder och foton och förklarar och vi går på museum. 

 

och det är så orättvist. jag hatar den hemska sjukdomen att inte veta vad som kunnat bli och att hon aldrig hann få grått hår. jag önskar att hon fanns.